”April, april ….”

Kremls talesman Peskov bekräftade det: Ryssland befinner sig i krig mot Ukraina. Det torde knappast vara en nyhet för någon, att den av USA dirigerade västalliansens massiva stöd till Ukraina i form av pengar och vapen, för kriget till ett hela Europa omfattande krig.

EU-kommissionens ordförande von der Leyen och Polens premiärminister Tusk har redan gått i bräschen för det europeiska kriget. Steget till ett hela världen omfattande krig blir därmed bara kortare och kortare.

Överstelöjtnant Paasikivi, vid Försvarshögskolan i Stockholm, räknar med den möjligheten. – Vill man så får man, hette det förr på den nyländska bondvischan.

USA:s tidigare president Kennedy betonade i sitt fredstal i juni 1963, att det totala kriget är meningslöst i kärnvapnets tidsålder. Presidenten hade 153 dagar kvar att leva efter sitt fredstal.

Finland är djupt involverad i västalliansen krigiska åtaganden i Ukraina. Då Finland inte förklarat Ryssland krig, kan vårt krigsengagemang uppfattas som ett led i våra beslutsfattares strävanden att upprätthålla sin krigiska image inför västalliansens tongivande elit.

I diskussionen spökar t.o.m. H.C. Andersens kända saga ”Kejsarens nya kläder” från 1837. Sagan sägs vara inspirerad av don Juan Manuels berättelser från 1337.

I sagan syr skräddarna nya kläder till kejsaren. De säger sig använda ett magiskt tyg, som mindre begåvade inte kan se. I själva verket använder de inget tyg alls, men då ingen vill framstå korkad eller okunnig, beundrar publiken ljudligt kejsarens nya kläder.

Tills ett oskuldsfullt barn avslöjar bluffen.

Barnfamiljernas sociala trygghet är en sekundär fråga i kretsar där kriget prioriteras framom brödet, men med tiden torde våra föräldrar få nog av att stå i brödkön med sina småttingar. Då brödet försvinner från bordet, tar polariseringen över. På gatan.

Det är fortfarande oklart, vem som då marscherar med de högt hållna fanorna.

Problemet är, att ingen – inte ens vårt lands utrikes- och säkerhetspolitiska ledning – vet hur Finland ska ta sig ut ur krigsengagemanget. För ett litet land, invid den arktiska gränsen till en kärnvapenmakt, kan en eskalering av den väpnade konflikten i Europa uppfattas som en mindre lyckad lösning på problemet.

Att uttrycka förhoppningar om seger för någondera av de inblandade i konflikten, framstår som galenskap. Ett krig är inte en ligamatch i ishockey. Vettiga människor vill fred. Livet bland bomber, granater och minor är inte vettigt.

Det s.k. Minskavtalet utgjorde ett försök att uppnå en fredlig lösning på kriget i Donbass, men rätt snart framgick det, att Minsk I och Minsk II var politisk teater på högsta internationella nivå. Den tidigare ukrainska presidenten Porosjenko framhöll, att Ukraina hade undertecknat Minskavtalet bara för att vinna tid.

”Vi vann åtta år”, sade han i juni 2022.

Porosjenko lät USA och Storbritannien förstärka Ukraina militärt för att ge Kiev kapacitet att erövra först Donetsk och Lugansk och sedan Krim. President Zelenskyj hade undertecknat dekretet om återtagandet av Krim i mars 2021.

Tidigare tyska förbundskanslern Merkel och dåvarande franske presidenten Holland bekräftade bluffen i december 2022. Bluffmakeri av det här slaget är endast ägnat att nagga förtroendet i kanterna bland dem som tar beslut på de internationella arenorna.

I land efter land reses Natos raketer nu upp vid Rysslands västra gräns. På endast femton minuters avstånd från Rysslands största städer. Den militära spänningen i Europa ökar i samma takt.

Kreml uppfattar västmakternas vapen i Ukraina som ett existentiellt hot. Ett hot som kräver försvarsåtgärder. USA uppfattade de sovjetiska missilerna på Kuba år 1962 på motsvarande sätt.

Jag noterar, att Ryssland vill ett säkerhetssystem med en neutral zon för Centraleuropa. En zon utan offensiva västliga vapensystem. D.v.s. en militär lågspänningszon för att trygga freden i Europa.