Invid Rödbergen

Gapet mellan verkligheten och den förutfattade meningen i recensenternas presentationer av Tom Paxals böcker om Rödbergen i Helsingfors väcker min ständiga irritation. Författarna skriver inte rättsprotokoll. De återger sina subjektiva, oftast fiktiva upplevelser om det de hör och ser i den omgivning där de rör sig.

Jämnårig med Paxal bodde jag i över 50 år söder om Fabriksgatan och av dem i över 35 år invid Rödbergen. Jag hänger inte med då recensenterna riktigt vältrar sig i det urfattiga arbetarkvarterets elände med dess dragiga trärucklen där det söps, horades, gavs kärringen på käften och där man tryggade utkomsten med hjälp av det kriminella.

NÄR MAN MOT SLUTET av 1800-talet började bygga stenhus på Skatudden, som befolkades av fattigfolk, flyttade Skatuddens invånare till Rödbergen. Då den största delen av Rödbergen fick en detaljplan först 1875, reste man ruggiga kyffen med torvtak lite var som helst och utan tillstånd av staden.

Den västra delen av Rödbergen bevarade i årtionden sin ställning på som ett trähusdominerat arbetarområde där sjömän, fiskare änkor, arbetare och studerande bodde trångt på hyra. Bilden förändrades i slutet av 1800-talet då de flesta invånarna redan representerade den tiden medelklass.

Det var Sinebrychoffs bryggeri, Kabelfabriken, Fazers karamellfabrik, Kniefs korvfabrik och på Munkholmens sida Sandvikens skeppsdocka, som satt sin prägel på Rödbergen. Men vid de röda bergen såg man sällan röda fanor.

Dem upptäckte jag senare bortom Långa bron vid Hagnäs torg. Jag antar att det betydande finlandssvenska inslaget också präglade stadsdelen.

DÅ DEN SÖDRA SIDAN av Fabriksgatan invid Rödbergen var ett bostadsområde för boende och familjeliv, intog Rödbergen en central roll för den sociala kontakten med staden i övrigt.

Med familjen eller ensam gick jag genom Rödbergen till Sandvikstorget eller till innerstadens köpcentrum. Vi besökte Rödbergens allmänna bastubad då bostäder med dusch och bastu inte hörde till den tidens vanligheter.

Arbetarna vid Rödbergens fabriksanläggningar utnyttjade givetvis också de allmänna bastubaden. Vi fick vänta ända till 1959 innan Irwin Goodman och Vexi Salmi förevigade bastubadandet i ”Työmiehen lauantai”.

De allmänna kommunikationerna som vi anlitade, var i huvudsak linjerna 16:s och 14:s bussar samt 1:ans och 3:ans spårvagnar. De trafikerade genom Rödbergen.

Jag minns fortfarande de öppna spårvagnarna som togs i bruk för att fylla behovet under Olympiasommaren 1952. Jag antar att de idag skulle väcka turisternas intresse. Ifall vagnarna finns bevarade.

Som ”snorungar” rörde vi oss ofta springande i parkerna kring Rödbergen. Staden hade försett oss med avlönade löptränare. Deras egentliga yrkesbeteckning var Parkvakt.

DET VAR KNAPPT tilltaget efter vårt krig vid Nazi-Tysklands sida. Bostadsproduktionen prioriterades lågt och det förvånar inte alls, att det i huvudstaden varken fanns pengar eller intresse för en omfattande renovering av trähusbeståndet i västra Rödbergen.

Kottby i Helsingfors fick dock sin Olympiaby. Det var moderna bostadshus med bl.a. landets första fjärrvärmecentral.

Den katastrofala bostadssituationen efter kriget drabbade inte enbart Rödbergen, utan hela landet. En halv miljon finländare saknade bostäder vid krigsslutet.

Under åren 1946 – 1950 ökade befolkning i Helsingfors med närmare tjugofem tusen personer årligen och antalet bostadssökande uppgick år 1954 till närmare trettio tusen.

De bostadslösa var tvungna att övernatta i soplådor, under broar och i trappuppgångar. På Byholmen i Helsingfors uppförde de kåkar att bo i. Aki Kaurismäki har förevigat kåkboendet i sin socialrealistiska skildring ”Mannen utan minne”.

I ETT FÖRSÖK att greppa situationen gick Helsingfors hyresnämnd in för något som kallades ’tvångsunderhyresrättigheter’. Utgångspunkten var ett rum per person. Om familjen hade rum utöver det, måste den hyra ut rummen till behövande. Enligt hyresnämndens val.

Staden gick också in för bostadsinrättningar och natthärbärgen i bombskydden. Framför allt ensamstående bostadslösa män drabbades hårt och ”Kolinan” hade åtgång. Värre var det för de hemlösa kvinnorna. De kom inte ens in på natthärbärgena.

År 1949 stiftades sedan de första Arava-lagarna.

BLAND DE MEDBORGARE och medborgarorganisationer som ville göra något för att förbättra de bostadslösas hopplösa situation, utmärkte sig Arvid von Martens och Novemberrörelsen.

Härbärget ”Lepakkoluola” togs i bruk vintern 1967 då bostadslösa frös ihjäl på gatorna i Helsingfors. På självständighetsdagen, då Finland firade sin 50-åriga självständighet, anordnade Novemberrörelsen sin omtalade alternativa självständighetsfest. Den festen satte fart på diskussionen om bostadseländet.

DÅ MAN IDAG KÖR med Google Maps pil – inte bil – genom Rödbergen, noterar man att det Rödbergen som Tom Paxal och jag lämnade efter oss, inte längre finns. Bostadspriserna i Rödbergen hör numera till toppen i huvudstaden.

För ett antal år sedan var Hufvudstadsbladet med om att ordna en s.k. mordvandring från Rödbergens hamnkvarter till Södra hamnen. För läsare med sug efter morbida anekdoter. Man stannade på ställen där människor bragts om livet på ett utstuderat våldsamt sätt.

Det är till att hedra minnet av dem som drabbats av ett olyckligt slut på livet.

Numera gör ifrågavarande dagstidning reklam för Rödbergens oljemålningar av nakna karlar. För turister från Sverige.