Frankensteins Fair Barbie

Poor Things är en alldeles underbar film, regisserad av greken Georgios Lanthimos. Han har gjort ett tiotal filmer, Poor Things är hans fjärde engelskspråkiga film.

En kirurgiprofessor, Godwin Baxter, i det viktorianska Glasgow (filmen är baserad på en bok av skotten Alasdair Gray), har specialiserat sig på att skära djur i bitar och sammanfoga dem till nya chimärdjur, typ hund med ankhuvud, och geniförklarats av sina studenter.

Men människor är intressantare än djur. Så när en ung höggradigt gravid kvinna hoppar ner från en bro, drunknar och spolas i land är professorn där och tar liket till sitt laboratorium. Han skär ut barnet, öppnar bådas skallar och genomför elegant en hjärntransplantation genom att föra över barnets hjärna till kvinnan, sy ihop henne och på Frankensteinskt manér få liv i varelsen med elektriska urladdningar.

Sen går det som man kan vänta sig. Den nya kvinnan, Bella, måste med sin nya tomma hjärna lära sig gå, lära sig tala, lära sig allt. Professorn vill observera utvecklingen men inte påverka den så Bella får utvecklas på egen hand, isolerad i laboratoriet. Och det gör hon, utan några som helst samhälleliga normer eller hämningar. Den assistent som professorn anställer för att dokumentera processen blir förstås förälskad i Bella, och professorn ger sitt samtycke till äktenskap, på villkor att Bella stannar i labbet för all framtid. Men den advokat, Duncan, en verklig vivör, som professorn inkallar för att göra upp äktenskapskontraktet, rymmer med Bella och reser till kontinenten med henne som tilltänkt älskarinna. Men Bella nöjer sig naturligtvis inte med honom och när hon lyckats driva honom till vansinne av svartsjuka och ruinera honom försörjer hon sig som prostituerad i Paris.

Nu är vi halvvägs i filmen. Poor Things är en lång film, två och en halv timme, men den känns absolut inte lång, och handlingen blir bara yvigare under andra hälften.

Bella är en feministisk dröm. Hon utmanar patriarkala mönster främst genom sin självständighet och i synnerhet sexualitet. Bellas horeri blir aldrig egentligen pornografiskt utan en väldigt logisk, organisk och faktiskt humoristisk del av hennes fullständigt amoraliska utveckling – samhällets moral alltså – till en fri kvinna, en utveckling som till slut inte helt oväntat utmynnar i lesbisk kärlek.

Den andra fascinerande karaktären i Poor Things är professor Godwin Baxter, som av Bella kallas ’God’, han har ju faktiskt skapat henne. Baxters far var en ’vetenskapsman’ av typ Mengele, som utsatte sin son för diverse omänskliga experiment för att en gång för alla döda sonens känsloliv eftersom en vetenskapsman enligt honom inte fick ha några känslor. Som kronan på verket kastrerade han sonen.

Associationerna till klassiska Frankenstein kommer ju osökt, liksom till postmodernt feministiska Barbie. Men detta skapande av kvinnor får mig att associera också till My Fair Lady och professor Higgins som av gatuförsäljerskan Eliza ’skapar’ en prinsessa. Båda professorerna blir ju sen förälskade i sina skapelser, till och med den kastrerade Baxter.

Vissa emellanåt otroligt suggestiva miljöer och färgskalor associerar till och verkar eventuellt inspirerade av Jeunet & Caro:s dystopier.

Både Emma Stone som Bella och Willem Dafoe som Baxter är fantastiska i sina roller och det blir aldrig tråkigt, tvärtom. Intervjuad om sin roll sade Stone att hon ville spela Bella eftersom det kändes som att acceptera vad det är att vara kvinna, att vara fri, att vara rädd och modig. Hon karakteriserade filmen som ”a very, very funny film.”

Rekommenderas varmt för feminister av alla schatteringar, machomän, mjukisar och incels.