Virushysterin

Då C-viruset dök upp här i januari försökte jag låta bli att falla för hysterin. Jag har ändå varit med om att ha bott i Kina både före och efter SARS men blivit sjuk i varje virus som var i svang, och dessutom luftrörskatarr efter senaste Kinaresan. Och drabbats av otaliga andra mikrober däremellan.

Om man bortser från de rent mikrobiologiska orsakerna till utbrottet, som inte verkar helt klarlagda, så är själva hanteringen av fenomenet oroväckande. Då avser jag inte bara den sociala kontrollen av vem som rör sig vart utan att det verkar som att Kina med den totalitära statens alla medel för både tvångsåtgärder, internering och påtvingade medicinska undersökningar står modell för hanteringen av utbrottet. Detta trots de enorma bristerna i den kinesiska sjukvården, bristande etik hos vårdpersonalen och avsaknad av normal preventiv hälsovård, liksom tillgång till specialsjukvård (hälso- och sjukvården är kraftigt underfinansierad och eftersatt i Kina överlag, liksom pensionssystemet och hela socialpolitiken). Och detta i ett land som inte vidkänner sig till individens mänskliga rättigheter eller ens grundläggande medborgerliga rättigheter.

Det som däremot finansieras är säkerhetsapparaten med statspolisen, underrättelsetjänsterna och armén, liksom propagandamaskineriet (som står för moderering av internätet och åsiktskontrollen) och de verkar alla vara fullt sysselsatta, nästan så det är roande då man ser hur de planlagt videoklippen som dyker upp i inslagen från hyperutrustade sjukavdelningar, då det inte ens i huvudstaden Peking finns mer än rudimentär utrustning på de flesta vårdcentraler eller något slags inseende om basen för hygien. Själv har jag uppfattningen att det är frågan om ett högst mediatiserat utbrott av influensa, som visserligen sprider sig världen över, man kan knappt förvänta sig något annat i och med de frekventa förbindelserna, men själva hanteringen av fenomenet är oroväckande. Jag läste en intervju med en stackars utlänning som befann sig allra längst norrut i Kina, uppe vid ryska gränsen, en person som inte ens befunnit sig i Wuhan utan anlänt till staden från Shanghai. Ändå gav det den lokala polisen rätten att kräva att hon infinner sig regelbundet på stadens sjukhus för tester, där blodprov ingick. På det sättet skulle hon till slut få ett intyg för att kunna resa vidare, om hon befanns (administrativt) frisk. Hon hade däremot varken befunnit sig på epidemiområdet eller haft några symptom. Onödig testning på en liten ort i en kinesisk avlägsen provins är det sista man vill vara med om, inte minst för risken att få kronisk hepatit av instrument som inte steriliserats, trots Kinas omfattande produktion av engångsförpackad medicinsk utrustning… Då jag jobbade med mänskliga rättigheter i Kina så hade jag mycket att göra med folkrörelser som bildats för att kräva ett slut på diskriminering av medicinska skäl; den omedelbara orsaken var att särskilt hepatit-infektioner men också hiv spridits inom hälsovården med orena instrument (10% av den kinesiska befolkningen bär på hepatit, får inte tillräcklig vård, men utesluts dessutom från rekrytering i och med att de inte betraktas som friska nog att jobba). Många är dessutom olyckliga nog att ha fått smittan i hälsovården, men kan utkräva någon ersättning eller ansvarighet i ett totalitärt samhälle där inte den enskildas väl och ve har någon betydelse, utan det bara handlar om interna maktstrukturer och den starkares rätt. Ändå tror jag att Corona-utbrottet igen aktualiserat problematiken med den allmänna osäkerheten förknippad med ett system som utövar ett godtyckligt våldsmonopol, trots att individen står allt mer i centrum i den ekonomiska utvecklingen och alldeles säkert vill åtnjuta sociala och politiska rättigheter dessutom.

Det som är särskilt störande i själva hanteringen av fenomenet av den här varianten av Corona i Europa är inte bara medias hetsbevakning (finns det verkligen inga viktigare samhälleliga frågor?), men att myndigheterna dessutom tar sig an samma element av kontroll i hanteringen av en ganska ordinär smittospridning som i totalitära Kina, dvs. kartläggning av rörelser, internering och inspärrning i karantän. Är det verkligen så det ska gå till i demokratiska länder, ska vi ta intryck av en enpartistat som godtyckligt förtrycker den egna befolkningen? Särskilt oroväckande tycker jag den trenden är i ett läge då man har större medel än någonsin till elektronisk övervakning, igen sådant som praktiserats i Kina länge men som katastrofplaner nu kan bygga vidare på även i Västeuropa (kamerabilder som ger allt mer exakt information, kortanvändning med lokalisering, givetvis telefonsignaler via nätverkssystemet och den alltmer precisa lokaliseringen av folk särskilt i städer etc). Då man betänker hur mycket av de här uppgifterna som sparas, åtminstone en vecka eller en månad, och samkörningen av data som upphämtats vid olika tillfällen, så öppnar det för skrämmande missbruk och inskränkningar av vars och ens grundläggande rättigheter, allt med den goda avsikten att ‘skydda’ mot smitta…