Från prekariat till unnecessariat ?

Vilken ska vänsterns målgrupp vara i ett framtida samhälle där automation och artificiell intelligens tagit över de flesta jobb och arbetarklassen från att ha varit proletariat blivit först prekariat och sen unnecessariat – de obehövliga?

Adam Greenfield, amerikansk IT-arkitekt och 2008-10 faktiskt chef för det designteam på Nokia som svarade för mobiltelefonernas användargränssnitt, har skrivit en ytterst tankeväckande och angelägen bok, Radical Technologies: The Design of Everyday Life (Verso 2018, 440 s.) om vårt alltmer symbiotiska och i en mycket nära framtid sannolikt totala beroende av maskinintelligens och följderna av detta. Boken har ännu inte översatts till svenska.

Greenfield tar oss genom hela den hierarki av smart elektronik, förhöjd verklighet (augmented reality), digital produktion, kryptovalutor, automation, maskininlärning och artificiell intelligens som vi hela tiden gör oss alltmer beroende av som en följd av den tekniska utvecklingen och den ’olidliga lätthet’ den erbjuder sina användare.

Han börjar med smarttelefonen, som han ser som ett mer eller mindre kroppsligt integrerat bihang – vårt internetbihang – som ju är det sista vi kollar före vi lägger oss och det första vi tittar på på morgonen, när det väckt oss. Via smarttelefonen är vi konstant uppkopplade till internet och ett otal molntjänster. Kanske bra så.

Men det räcker inte. Följande steg i denna oundvikliga utveckling är att alla våra prylar och system också ska vara konstant uppkopplade, så att vi när som helst och varifrån som helst kan avläsa och styra dem. Detta ’sakernas internet’ (the internet of things) håller ren på att förverkligas i snabb takt. Jag misstänker att du ren kan köpa ett kylskåp som via sin uppkoppling kan ge dig en detaljerad rapport om vad det för tillfället innehåller och vad som bör inhandlas; ja och förstås automatiskt skicka beställningen till din dagligvaruhandel så att förnödenheterna levereras samtidigt som du kommer från jobbet.

Förutsatt att du har ett jobb alltså. Mer eller mindre intelligenta maskiner kommer nämligen att ta över alla de jobb som går att automatisera. Först ryker alla de jobb som kan beskrivas genom en eller flera algoritmer, dvs som går att beskriva någorlunda noggrant och entydigt med ord. I den här kategorin finns ren en massa kontors- och icke-fysiska jobb, jobb som tidigare har ansetts som mer eller mindre intellektuella.

Jobb som inte går att noggrant och entydigt beskrivas som algoritmer kommer ändå inte att vara fredade; de dataflöden de producerar analyseras som bäst av artificiell intelligens som sen kommer att konstruera sina egna algoritmer för att uppnå det mål som uppsatts för jobbet.

En sån här artificiell intelligens kan jobba på ett problem 24 timmar i dygnet varje dag och omedelbart dela och ta del av framsteg som görs av andra AI-system sysselsatta med samma problem. Här har en mänsklig hjärna inte en chans.

Greenfields beskrivning av artificiell intelligens och maskininlärning är för övrigt en av de bästa populärframställningar jag läst. Han beskriver hur man bygger upp så kallade neurala nätverk i flera lager där det första lagret ur en stor mängd rådata hittar element, som i därpå följande lager kombineras till mönster, kategorier, strukturer och semantiska enheter. Som per se ingenting behöver ha att göra med mänskliga värderingar, maskinen så att säga bygger upp egna kategorier som den finner för gott för att kunna organisera och ’förstå’ den del av verkligheten den fått sig tilldelad. När den sen sätts att lösa ett problem skapar den för detta egna algoritmer som kan vara helt omöjliga för en mänsklig programmerare att förstå.

Digital hemproduktion av varor med tredimensionella skrivare har ren av vissa skribenter visionerats som inledningen till en ’lyxkommunism’. När konstruktionsritningar läggs eller läcks ut på internet kan ju i princip vem som helst med tillgång till en 3D-printer producera de varor hen behöver, hemma. Digital hemproduktion är ändå bara en detalj. Att upprätthålla ett samhälle där nästintill allt arbete utförs av maskiner och lönearbete försvinner är förstås den stora utmaningen. Greenfield ser fyra möjliga scenarier – eller fem.

Grönt överflöd (Green plenty); staten omorganiserar sig som en distribuerad autonom organisation där medborgarna är ett slags aktieägare. Var och en förutsätts ta hand om sig, staten lägger sig inte i hur. Sofistikerade algoritmer ser till att utbud och efterfrågan möts i realtid; varor och tjänster tillhandahålls genom en digital produktionsinfrastruktur som också tar tillvara, plockar isär och återanvänder material och komponenter. Här behövs ingen medborgarlön eftersom allt är gratis. Kapitalismen har hamnat på historiens skräphög, liksom tillväxtideologin, det produceras precis så mycket som behövs. Helautomatiserad lyxkommunism liksom..

Växande sönderfall (Widening gyre); staten vittrar bort eftersom den inte längre kan beskatta vare sig medborgare eller företag – dessa har nämligen gått över till lokala ekonomier baserade på kryptovalutor som staten inte kan kontrollera. Också massmedia, kulturinstitutioner och stora organisationer vittrar bort och scenen intas av mindre och lättrörliga aktörer. Produktionskapacitet upprätthålls av lokala nätverk och workshoppar organiserade som kooperativ. Den ekonomisk makten innehas av lösa konfigurationer av dessa kooperativ. Att producera är billigt, men tyngdpunkten ligger på ad hoc-taktik och improvisation och återvinning sköts av små flexibla och innovativa gerillagrupper. Allt faller sönder i lokala fraktaler. Livet är hårt och mycket av ekonomin går åt till att reparera skador vår nuvarande livsstil har åstadkommit.

Laissez-faire (Stacks plus); allting fortsätter som förut, men i accelererande takt. Staten och marknaden lever i symbios – staten som garant för att marknadskrafterna får härja fritt och utövande sin makt genom att verkställa mest alla sina åtaganden genom privata samarbetspartners. Medborgarna är berättigade till en medborgarlön; ingen svälter men merparten av denna lön går åt till olika avgifter och utgifter för tjänster som tidigare var gratis men att ifrågasätta denna nyliberala ordning anses inte politiskt korrekt. Digital produktion blomstrar och behärskas liksom den tekniska utvecklingen i övrigt av IT-giganterna Apple, Amazon, Google, Facebook och Microsoft (’The Stack’, kallade). För en liten elit fortgår livet ungefär som förut men för resten är det ett liv nära existensminimum.

Perfekt harmoni (Perfect harmony); också i detta scenario lever staten och marknaden i symbios men här har den kantrat över i auktoritärt samhälle, typ Nord-Korea. All mänsklig verksamhet domineras av poängsättningssystem – typ hur många gillanden du får på Facebook – som prioriterar konformitet och bestraffar avvikelse. All ekonomisk verksamhet följs i realtid, utvärderas och poängsätts av nån algoritm. Digital produktion är strängt kontrollerad och måste registreras och program- och hårdvara uppdateras kontinuerligt för att hindra produktion av vissa varor, t.ex vapen. Ingenting som kan tänkas ifrågasätta den rådande socioekonomiska ordningen är tillåtet. Och hela den arsenal som kan tillhandahållas av artificiell intelligens är i bruk för att övervaka medborgarnas eventuella subversivitet – ett storebrorssamhälle i potens – där medborgarna är och ska vara fullt medvetna om vad de är; de obehövliga, unnecessariatet, det nya proletariatet.

Greenfields sista scenario är det ultimata skräckscenariot; kollapsade stater som regredierar till stamsamhällen som i panik försöker få igång sina ekonomier efter den klimatkatastrof som drabbat inte bara dem utan globalt, efter att man följt låt-gå-strategin, uppenbarligen.

IT-arkitekten Greenfield är både lyrisk och kritisk inför den ande han släpper ur flaskan. Kritiskare ju längre han kommer. Ändå blir slutintrycket inte enbart skrämmande; i synnerhet det sista kapitlet kan läsas mera som en varning om hur det kan gå om vi glömmer att hela tiden fråga oss vilka konsekvenser våra val kan ha. Radical Technologies borde absolut läsas av alla som undrar vad artificiell intelligens egentligen är, och förhoppningsvis av alla IT-nördar som tror att de vet.

- - -
Denna text ingick i senaste nummer (12 / 2018) av Ny Tid