Historien om H

”Minulla ei ole tasapaino varastossa”, skriver han när jag frågar hur han mår. Det är Google som står för översättningen, men jag förstår vad han menar.

Han är nervös, har ångest inför följande dag då han ska intervjuas av Migrationsverket.
”Puhuttelu” som det så fult heter på finska. Man försöker inte ens använda ett neutralt språk. Varför inte haastattelu? Det är som om man från början vill markera avstånd, avskräckande, som om de asylsökande gjort sig skyldiga till ett brott de ska förhöras om.

Efter att ha väntat i fyra timmar är det äntligen hans tur. Han berättar sin historia, svarar på frågor. Han berättar om brodern som kidnappats och misshandlats. Om hur de fick bud om att brodern hittas på en åker utanför staden, om hur de hittade honom med skador han inte täcks berätta om i detalj. Det vore att utlämna sin bror för främmande människor.

Han berättar om hotelsebreven som börjar komma, brev som modern slänger bort för att hon är så rädd, om pappan som till slut inte klarar pressen utan måste föras till sjukhus. Han förstår inte varför någon är ute efter hans söner.

Han minns inte datum eller veckodagar, kan inte svara på frågorna om det hände morgon eller eftermiddag, i mars eller juni. Minnena flyter ihop, skräcken och känslan av att vara jagad har kastat skuggor över exakta tider och dagar. Sådant som den finska utfrågaren vill veta, vill kunna skriva ner i protokoll. Han förstår inte varför ett datum är viktigare än själva händelsen.

Men han minns dagen när pappan dog, förgiftad av någon som ville skrämmas, någon som ville visa hur det kan gå om man inte ansluter sig till dem.
Han berättar om andra släktingar som inte längre finns.
Utfrågaren vill veta vem som dödat dem. Han vet inte. Det finns så många grupper, så många som rekryterar, så många som slåss. Så många anonyma telefonsamtal som sår skräck. Så mycket han bara vill glömma.

Han visar ärren efter de skador han fick när en bilbomb detonerade i återvändsgränden nära hans hem, i en stadsdel där inga politiker eller beslutsfattare bor. Han tror att bomben var ämnad för honom och hans familj. Han är fortfarande rädd.

När han får protokollet översatt för sig vill han klargöra en del svar. Utfrågaren skyndar på: ”Du kan inte kommentera allt. Då blir vi aldrig klara”.
Han tystnar.

Efter några veckor tar ångesten över helt. Han får nej på sin asylansökan.
”Du är en frisk, vuxen man i arbetsför ålder. Din rädsla är inte objektivt befogad”.
Samma formulering som i andra nekande besked. Som om den utlovade individuella behandlingen skulle skötas per automatik. Samma blankett, bara namnen ändras. Samma arroganta ordval, som om det inte gällde en levande människas framtid, hennes liv och död.

Medan han väntat har han fått höra att mamman trakasseras. Personer dyker upp och vill veta var han finns. De tror inte när mamman säger att hon inte vet. De går hårdhänt fram.
En ung flicka som familjen velat se som hans fästmö stryps när hon inte kan säga var han finns. Han är räddare än någonsin. Han talar om att dö, få slippa allt. Vad som helst utom att bli skickad tillbaka till trakasserier och dödshot. Hellre dö här än styckas där.

Efter en vecka orkar han tänka igen. Han påbörjar en ny kamp, vill besvära sig mot beslutet. Hans jurist svarvar ihop besvärsskriften på ett par timmar utan att tala med H.

En ny tid av väntan. En ny tid av osäkerhet. Ångesten håller H vaken. När det negativa beslutet kommer från förvaltningsdomstolen säger juristen ”se oli siinä sitten”. H frågar om möjligheten att anhålla om besvärstillstånd från HFD men juristen svarar att det redan är för sent. Han hade blandat ihop två namn så att H:s besvärstid hann gå ut.

H blir papperslös. Och arbetslös. Han har tidigare jobbat för en lokal firma som uppskattat hans insats. Nu lider både han och arbetsgivaren.

To be continued…..