Om att tysta kvinnor

Jag började läsa Rebecca Solnits senaste bok, hon som myntade begreppet ”mansplaining” för att problematisera mäns översitteri mot kvinnor som kan yttra sig i alla de sammanhang där en man anser sig ha företräde att berätta hur det förhåller sig.

Jag frossar i de träffsäkra beskrivningarna i ”The Mother of All Questions”, där hon reder ut begreppen kring varför man riktar särskilda förväntningar mot kvinnor på att skaffa barn och varför inte mäns sociala anseende berörs av samma sociala krav. Hon relaterar debatten kring kraven på samtycke för sex på universiteten som införts på universitet i Kalifornien och New York och förfärar sig över den respons kraven på ”bejakande samtycke” fått, att män klagade på att det krävs att båda parter är aktivt och medvetet med på vad som händer. Det visar ju på att kriteriet hittills varit att man inte uttryckligen säger ifrån eller visar motstånd, att tystnad ska tolkas som samtycke, precis som om tystnad skulle uttrycka bara en sak då den i själva verket kan betyda så mycket, som om det skulle åligga parterna som en börda att utfärda ett nej snarare än att framkalla ett ja! Hon menar också att man inte borde skilja mellan olika våldsformer mot kvinnor utan istället se allt könsrelaterat våld som ett brett fenomen och framför allt inse att våld är ett medel som tjänar ett ändamål och att det ändamålet är att tysta kvinnor och få dem att falla till föga. Och att allt det här har en politisk dimension, att det som händer på det personliga planet, att man förtar kvinnan hennes rättigheter och utsätter hennes för kontroll, är ett vidare begrepp som har mer vittgående konsekvenser även för dem som inte omedelbart faller offer. Det att kvinnor ses som utsatta, i sammanhang de inte själv kan kontrollera, är en del av en problematik där en maktstruktur förstärks eller påtvingas dem.

Solnit tar upp den senaste vändan i abortdebatten, den där fostret eller embryot anses ha rättigheter som tar företräde över kvinnans rätt till sin kropp, och karaktäriserar det som ett medel för mäns (eller i vissa fall samhällets) rätt över kvinnokroppen.

När jag läste det här grubblade jag i när man i Finland ska börja se könsdimensionen i våld mot närstående. Eller hot om våld, som förekommer i vår kultur. Som Solnit skriver, sexuellt våld och annat könsrelaterat våld är avsett att inkräkta och beskära kvinnors frihet och självförtroende i ett ursinnigt försök att förstärka en maktstruktur: ”Att döda någon är att döda hennes frihet, hennes autonomi, hennes makt, hennes röst”. Det som är förbluffande är att män kan gå omkring och tro att de har en rätt eller behov av att kontrollera kvinnor, med eller utan våld, säger mycket om vår kultur. Och där kommer för mig den där ”stackars”-aspekten in; vi i vår kultur (som i själva verket är mycket våldsammare än vad vi offentligt vill vidkännas) ska minsann vara glada för någon annanstans eller i en annan tidsålder så har eller hade kvinnor inte samma ställning, så då ska vi sannerligen hålla tyst om missförhållandena. Det är ytterligare ett sätt att uttrycka en maktstruktur för att trycka ned kvinnor, patriarkatets sista kamp för sin ställning då man gör antaganden om en föreställning om rättmätig makt någonstans eller någon gång genom att se kvinnans ställning endimensionellt, som om man försvarar ett underordnande av kvinnan och inte hennes självklara jämlika rätt i samhället.

Fastän vi i Skandinavien inte haft äktenskapet som ett institutionaliserat patriarkat som i den anglosaxiska världen och i de katolska länderna bland annat, betyder det inte att vi skulle ha besparats från vissa av de kulturella sedvänjorna kring mäns och kvinnors traditionella roller, som kanske nu äntligen börjar blekna bort. Ändå tycker jag det är förfärande då brudpar envisas med att ta in seder där bruden vid vigseln blir förd till altaret; det är en ritual som gav uttryck för att kvinnan skulle ha stått underordnad först sin far som överlåter henne till underkastelse i äktenskapet där mannen dominerar, något som inte funnits i den protestantiska tron där individen är aktör och inte heller i svensk-finländsk lagstiftning. Den sociala kontroll som vi förstår med begreppet patriarkat är något som förstås även kvinnor upprätthållit, som ett slags maktstruktur som man kan påverka och orientera sig i.  Solnit har samlat olika debattörers argument kring hur kvinnor tystas och ifrågasätts i olika former i samhället; enligt henne är tystnaden en förutsättning för patriarkatet, både från kvinnors och mäns håll, eftersom patriarkatet inte bara lär män att dominera utan i sin traditionella form krävde att män dövar sina känslor och framför allt är lojala med andra män. På samma sätt som män förväntas anta vissa roller och avsäga sig vissa andra sociala uttryck, stigmatiseras kvinnor i sin ambition, för sin kritiska läggning, för att hon uppträder i en roll av expertis eller uttrycker en avvikande åsikt eller, gud förbjude, ilska. Och kvinnan belönas för att vara behaglig och inte alltför krävande och intellektuellt utmanande eller förväntas vara tyst för att inte bryta med normer fastän hon skulle utsättas för missbruk eller trakasserier, det där med att inte förväntas ställa till med en scen då en man säger eller gör något olämpligt (begrepp som skam och att inte uppträda förargelseväckande är just de mest verksamma för att lägga munkavle på kvinnor). Det är säkert en generationsfråga; jag känner igen en del av den problematik Solnit beskriver i föräldrageneration och farföräldrarnas, men tror inte man kan generalisera det till att gälla kvinnans sociala ställning historiskt överlag alls. Under patriarkatet, skriver Solnit, är det att vara kvinna ett evigt tillstånd av felaktighet, dvs. att ramarna sätts av män och kvinnan förväntas inta ett utrymme som egentligen inte existerar för allt hon kan göra är fel, och det särskilt då hon uppträder offentligt. Fastän det sociala rollspelet förstås förändrats till det bättre och många yngre människor kanske inte ens relaterar till den här problematiken så är det viktigt att vara medveten om den för att kunna slå tillbaka alla fragment av paternalismen så fort den sticker upp och visar sitt fula anlete.