Om julfirandets levande tradition

Den romerska midvinterfest man ibland hänvisar till som julens ursprung hade romarna kopierat från perserna (romarna var fenomenala på att kopiera), som sedan 1 200 före vår tidräkning hade firat att solguden Mithra så här års skulle återvända.

Mycket senare, ungefär samtidigt som några i imperiet började dyrka en viss snickare från Nazareth/Betlehem i Palestina, så började andra i Rom fira Mithras – det här utspelade sig omkring år 100 i vår tidräkning, I december firade Mithrasdyrkarna dies natalis solis invicti (den oövervinnliga solens födelsedag).  Mithraskulten antas varit en mysteriekult, men omåttligt populär.

Den visa kejsaren Marcus Aurelius, förklarade att solguden Mithras skulle bli imperiets främste beskyddare, och lät i samma veva resa ett tempel till Mithras i Campus Martius. Mithras skulle firas i imperiet från den 25 december 274. Man vet inte mycket om hur det ursprungliga firandet gick till. Men ifall något lite stämmer i övriga rapporter från festerna senantikens romarrike, så gick det vilt till. Orgier i mat, sex och vin förefaller sannolika.

Det fanns under denna tid även en midvinterfestival som firades den 17-23 december till den i Rom äldre åkerbruksguden Saturnus och till den ymniga skördens gudinna Ops ära. Festen känner vi som saturnalia. Sannolikt har dock saturnalia inte haft lika stort inflytande på den sentida julen som mithrasfirandet.

Kyrkomötet i Nicea fastslog år 325 att Jesus, Serapis Christus föddes den 25 december år 0. Numera antar många att det datumet är felaktigt. Mest troligt var det faktiska datumet för Jesus födelse under tidiga hösten år 2 före vår tidräkning (enligt Lukas 3:23), annars spekuleras i i fall han föddes någon gång i spannet mellan år 7 till 4 före vår tidräkning.

Framförallt finns det två skäl till att forskare numera flyttat Jesus födelsedag från vintern till sensommaren eller tidig höst, dels för att födelsen skedde i anslutning till skattskrivningen som inte kan ha skett under vintern (skattskrivning i december vore allt för impopulärt, och riskerade därför leda till uppror i provinsen) samt att herdarna var ute på fälten på natten (Lukas 2:8). Klimatet i Palestina på vintern är kallt och fuktigt. Djuren hölls därför i stallen på natten från och med november.

Hur kristusmässan introducerades i Skandinavien är oklart, men sannolikt var missionärerna skyldiga (eller så kanske det fördes hit av långväga hemvändande som träffat på kritusmässan i Europa, Asien, eller i Afrika, många kunde resa långt på den här tiden). Men uppfattningen att Norden såhär års var en tyst och dyster plats är under alla omständigheter fel.

jólablot

För då firandet av Mithras/Jesus hittade hit så firande invånarna redan högtiden jul, (enligt Gyldendals stora lexikon, jól, alternativt Ýlir, jólablot). Enligt flera källor firade man då Njord, Frej och Odin. Mycket annat är dock osäkert i sammanhanget, som ordet juls etymologi (man har föreslagit att ordet jól  kan härledas till jólnir som var ett av Odins namn) samt under vilken tid det var populärt att fira jul.

Det verkar som att man kunde fira jul från november ända in i februari. Man vet att man enligt sagorna ”drack jul,” den danska julskålen til árs ok friðar härrör ur denna tradition. Man vet inte mycket om den öl och det mjöd som ursprungligen bryggdes. Dock vet man att ölen skulle vara färdigt den första november och liksom med andra seder finns något litet bevarat i den tidiga kristna lagen. Det fanns exempelvis tidigare en julöls lag, en ölgerð: bland annat stadfästes att julölen skulle vara ett samburðar öl. I bryggprocessen skulle minst tre bönder delta. Dock kunde en ensam bryggare godtas ifall det var långt till närmaste granne.

Uttrycket ”dricka jul” förknippas med Harald Hårfagre (i ett kväde från ungefär år 900), uttrycket förekommer även i Orknöjarlarnas saga och på flera andra platser.

Det vikingatida julfirande vi särskilt minns är förstås Harald Blåtands jullgille i Jellinge. Enligt Frans G. Bengtsson (i Röde Orm, 1941) dracks det något av åren före milleniumskiftet. Till gillet hade romanens hjältar Orm och Toke, nyss hemkomna från sin utfärd på kontinenten, anslutit sig:

När fläsket kom in till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det var sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla

– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Under medeltiden sägs ibland julfirandet ha inletts under midvintersolståndet, då grisen slaktades och ofärd rådde. Det var då man firade lussi. Kanske redan tidigt i form av ett tåg lett av en vitskrudad gestalt. Det förefaller alltså sannolikt att ursprunget till Lussi-firandet, är ett exempel på synkretism,  att den Sicilianska helgonet Lucia från Syracusa helt enkelt bytt plats med den ursprungliga Lussigestalten,

Allt tyder på att den fornnordiska julen firades intensivt, inte endast hos Harald Blåtand och andra adelmän i storgårdarna, utan även ute i småbruken. Mitt i vintern var arbetet på gården inte längre  hårt, det fanns på många jordbruk gott om tid för en gångs skull, och i fall det varit ett gott år så var ladorna ännu fulla.

Under kristen tid skulle julen förändras. Men mötet mellan den forna seden, kristendomen och senare romantiken var inte envägspåverkan.  Bakom den tyska julgranen döljer sig en reminicent av vårdträdet (ursprungligen ofta en idegran) som i sin tur symboliserar världsträdet Yggdrasil, i ätandet av skinka, och fläsk; offrandet av galten Särimner som varje dag slaktades åt gudarna, men varje morgon återuppstod; en annan reminicent  finns i julbocken symboliskt föreställande Tors bockar Tandgnistir och Tandgnoster. I julgåvornas offer, och julklappen, den stubbe som kastades mot dörren. Julgröten som ställdes ut till tomtenissen, det kortväxta grå väsen som stod gården närmast. Likaså har det ymniga öl och glögg-drickande som många ägnar sig åt, har ett hedniskt ursprung. Traditionerna har förändrats efterhand men många har behållit en äldre mening. Medan andra inslag förstås är kristna.

Call off Christmas

Säkert vet vi att många genom historien velat förbjuda julen, inte bara Alan RickmansSheriffen i Nottingham som i en briljant passage i den annars menlösa filmen Robin Hood: Prince of Thieves (1991) rasar:

That’s it then. Cancel the kitchen scraps for lepers and orphans, no more merciful beheadings, and call off Christmas (nu är det nog, upphör med köksresterna åt spetälska och föräldralösa, inga flera humanitära halshuggningar, och ställ in julen).

I mitten av 1600-talet förbjöds julen tillsammans med andra helgdagar i anslutning till helgon av Cromwells puritanska revolutionära regering. Julfirande blev formellt tillåtet igen först efter restaurationen 1660. I puritanska USA, i och runt Boston var jul förbjudet att fira mellan åren 1659 och 1681. Men även därefter sågs julfirandet inte med blida ögon. Bostonborna började inte fira jul igen förrän i mitten av 1800-talet.

Puritanerna hade tyckt att festerna var för stora och karnevaleska för syftet att fira Jesus födelse.

I denna helt korta essä har vi lärt oss att julen firas för solens återkomst (Mithras återkomst). Julen firas även i hopp om att vårens och försommarens sådd ska slå ut väl. Julen firas i åminnelse av Jesus födelse, och för att högtidlighålla krigets, poesin och kunskapens gud Odin och skördeguden Frej, samt havets gud Njord. Människorna har genom historien hittat olika sätt att fira dem. Och det har vi gjort bra. Låt oss fortsätta med det. På olika sätt.