Det där med att kalla en spade en spade: exkurs II: korporativism och Myrdal

Ibland blir man alldeles paff över alla krumbukter folk slår för att slippa kalla en spade för en spade. Nu senast klyver Jan Myrdal hårstrå med rakblad i försvar för en artikel han skrivit i nazistbladet Nya Tider (länk till artikeln på Myrdalsällskapets hemsida). I ett svar till Margareta Zetterström som kritiserat honom i Aftonbladet, säger Myrdal att Nya Tider minsann inte är nazister, utan det mycket finare identitärer. Det vill säga samma gamla nazister, men i nya kläder.

 

Så där går folk på. Det är svårt för många att förstå. Men här i vårt samtida Sverige finns riktiga och alldeles äkta fascister. Det finns inget kvalitativt som skiljer Nya Tider, eller Avpixlat eller Nordiska motståndsrörelsen eller Sverigedemokraterna åt; alla är delar av en fascistisk rörelse (de kan inte kallas nyfascister, eftersom det inte finns något nytt i deras fascism).

Många vill inte alls se problemet: i sitt svar i Aftonbladet skriver exempelvis Myrdal att Nya Tider inte stödjer någon för arbetarklassen dödlig imperialistisk världsordning, till skillnad från exempelvis Dagens nyheter – då alltså. Han föredrar Nya Tider för att den: – (g)er nyhetsartiklar om sådant som Förenta staternas stöd åt Daesh som är svåra att finna i den mer officiella pressen.

Nu kan man ju undra – sedan när fascisterna i Nya Tider (som stöds av arbetsgivarorganisationen Almega) försvarar svenska arbetarklassens intressen. Myrdals argument om att Nya Tider på något sätt vill gynna arbetarklassen faller således platt.

För det första måste en ju fråga ifall det ens finns en svensk arbetarklass? De av oss som kallar sig socialister brukar ju hävda att klassen är internationell, och ställa klassen mot nationen. Fascister brukar tvärtemot poängtera nationen (folket i fascistisk retorik) och rasen som sammanhållande kraft. ”Istället för att utgå från klass, utgår vi från folket, rasen,” sammanfattar Nordiska motståndsrörelsens Robert Ekelund positionen i tidningen Norran nyligen.

I en debattartikel i Clarté, beskriver författaren och journalisten Mikael Nyberg hur Jan Myrdal hoppar ”ner bland de bruna,” och framhåller särskilt hur Myrdal misstänkliggör motsättningen mellan höger och vänster

– (Myrdal) viftar i sin artikel i Nya Tider undan tal om rasism och homofobi som ”allmänt hojt” och varnar för att fastna i kategorierna ”höger” och ”vänster”. Han spårar också ett klassförakt i den gängse bilden av väljarna som sluter upp bakom SD, Trump eller Front National.

 

Mikael Nyberg varnar för den här positionen:
Det Myrdal i Nya Tider beskriver som:

– ”allmänt hojt” och det förrädiska i talet om ”höger” och ”vänster” tolkas det ofrånkomligen av (Nya Tiders) läsare som en bekräftelse av deras självbild, där patrioterna i sin hets mot migranten och bögen framträder som nationens och den svenska identitetens försvarare mot en elit som gastar om rasism, homofobi och högerextremism.

Och jo, Myrdals kritiker har rätt; att gömma klasskampen bakom falska motsättningar som nationen, den nationella gemenskapen, eller någon annan föreställd gemenskap innebär automatiskt att en hoppar i galen tunna. Varje samhälles basala motsättning är den mellan överbyggnad och bas. Mellan överklassen och arbetarklassen; sedan är resten ”tvetydiga identiteter.” Och de kan följaktligen inte kallas marxistiska, utan endast borgerliga.

Nu kan en ju hävda den principiella positionen att förbud mot rasistiska organisationer är fel väg att gå, trots att Sverige har undertecknat FNs Rasdiskrimineringskonvention, Cerd, som bland annat stipulerar att det ska vara straffbart att sprida idéer grundade på teorier om rasöverlägsenhet och att förbjuda organisationer som verkar för rasism.

Det må vara hur det vill med den saken. Men inte ens med denna position följer att en måste hylla en fascistisk tidning på det viset Myrdal gör. Fascister är per definition fienden till arbetarklassen; och resonemanget att fiendens fienden är min vän är korrupt för en socialist:– Ifall hypotesen är att Nato och EU hotar nationell självbestämmanderätt, och att fascister retoriskt motsätter sig dem, gör det dem bara till potentiellt allierade utifall: 1) deras antikapitalistiska retorik även följs upp i politisk handling? 2) ifall deras politiska handling faktiskt är önskvärd? 3) ifall fascistiska politiska handlingar faktiskt gynnar arbetarklassen?

Som jag visat i denna följetång så har fascismen genom hela sin historia, gång efter annan alltid slutligen ställt sig på kapitalisternas sida. Inget tyder på att Nya Tider och Nordiska motståndsrörelsen kommer att göra något annat. Fascistiska rörelser har under flera år nu gått till politisk handling genom att bistå nyliberalerna i deras försök att splittra arbetarklassen, exempelvis genom mycket grovt våld och mordbränder, huvudsakligen mot personer som inte ens nödvändigtvis är deras politiska motståndare. Med detta i åtanke så blir de givna svaren på frågorna här ovan: 1) fascister omsätter inte numera, och har aldrig tidigare omsatt sin antikapitalistiska retorik i politisk handling 2) då de har omsatt sin generella retorik i politisk handling, har resultatet inte blivit önskvärda för arbetarklassen 3) fascistiska handlingar har aldrig gynnat arbetarklassen.

Härav följer att den fascistiska fienden aldrig kan vara vår vän. Aldrig någonsin.

Korporativism

Analogt med avsnittet om totalitarism så är den korporativism som behandlats i detta avsnitt, en en ingrediens i fascistiskt tänkande. Det vill säga, rasen och nationen är den samlande enheten och betonas framför alla andra motsättningar i ett samhälle. Typiskt finns det i fascistiska samhällen så kallade gula fackföreningar. Det vill säga fackföreningar som snarare står på arbetsgivarnas sida än på arbetstagarnas. Ett typiskt sådant försök till gul fackförening var Sverigedemokraternas numera insomnade gula fackförening Löntagarna.

 

I ett totalitärt korporativistiskt samhäle görs ingen skillnad på staten, kapitalet och arbetarna, alla antas ha samma intressen, företrädda av de föreställda gemenskaperna nationen och rasen. Just därför upplöses skillnaden mellan den politiska högern och vänstern. Solidaritet med samhällets minst gynnade grupper misstänkliggörs som ”snällhet” och ”filantropi” eftersom det inte antas finnas några motsättningar mellan gynnade och missgynnade i samhället.

 

Men solidaritet är inte snällhet. Solidaritet med jordens fördömda är arbetarklassens vapen mot överheten. Solidaritet med krigsflyktingar och med romer gör arbetarklassen starkare – inte svagare, och ju fortare vi kan organisera nytillkomna kamrater, desto fortare blir de del i arbetarklassen. Som blir allt starkare i kampen mellan arbete och kapital.

 

Den här drapan är ju grundläggande socialistisk. Det är svårt att förstå att en verkar tvungen att dra den igen. Men numera är fascismen här i Sverige så pass etablerad eller normaliserad att då en påpekar att solidaritet människor emellan är något bra, så riskerar en bli påhoppad från påstått vänsterhåll, för att ha ett för stort hjärta, för att vara snäll.

 

Å javisst kanske har jag den personliga egenskapen att jag är snäll? (det är upptill andra att avgöra den saken. Jag ser inte mig själv som särskilt snäll). Men min personliga egenskap är inte intressant. Solidaritet har inte med snällhet att göra. Solidaritet är en av arbetarklassens strategier i syfte att vinna taktiska fördelar i klasskampen.

Det där med att kalla en spade för en spade, extended version
Det där med att kalla en spade för en spade, del II – brexit, nu med uppdateringar
Det där med att kalla en spade för en spade, del III – Anders Behring Breivik
Det där med att kalla en spade för en spade, del IV – Våld
Det där med att kalla en spade för en spade, del V- kultur
Det där med att kalla en spade för en spade: Exkurs I: mordet på en finsk antirasist och bokmässan i Göteborg