Det där med att kalla en spade för en spade, del IV – Våld

Naturligtvis vet Ingrid Carlqvist inget om historia, liksom vi tidigare sett att Jimmy Åkesson inte gör det. I Danmark var både det militära och det civila motståndet överens om målet: Danmark skulle åter bli en demokrati med plats för mångkultur.

Detta har hänt

Så här långt kommen i sommarens undersökning av den samtida fascismen så passar det sig kanske att fläta samman trådarna innan vi fortsätter. Det som jag gjort gällande är 1) fascism är inget invektiv 2) det är en politisk doktrin, 3) med rötterna i ideologin nihilismen.

Nihilismen är en ideologi, som konkurrerar med andra ideologier om än inte längre lika tydligt som förr. Det som definierar en ideologi i den förståelse av termen jag arbetar med här är att den utgår från ett slags nollpunkt, tom markör, flytande markör eller som jag hävdat i min kommande bok, från en zombie. En zombie är naken ideologi utan innehåll som kläs på eller fylls med innehåll, av dess brukare i syfte att användas. På det viset finns flera olika zombier. I en fascistisk politisk modell är zombien, med en beskrivning parafraserad från den norska filosofen Harald Ofstad, den föraktade svaga (Vårt förakt för svaghet, 1972): Exempelvis den romska tiggaren, det nyanlända ensamkommande flyktingbarnet utan anknytning i Sverige, den rasifierade kvinnan, HBTQ(IA)-personen (och särskilt transpersoner och queer-människor) etcetera. Som gemensamt är goda fiender eftersom risken att ge sig på dem anses minimal.

I den här undersökningens skottglugg finns Sverigedemokraterna som är ett parti med en politisk måltavla som exakt motsvarar denna absolut grundläggande definition. Men dessutom menar jag att vi sett att den nihilistiska ideologin och fascismen har normaliserats. Det vi sett i brexit-omröstningen där programmatiska fascister gjort gemensam sak tory-högern genom såväl politisk praxis som i retorik. Då vi i förra avsnittet sedan tittade på hur språket, och i synnerhet historiska begrepp, används först av sverigedemokrater, sedan av andra, så kan vi se hur det sverigedemokratiska språkbruket, och med det nationalromantiska och fascistiska ord och verklighetsbeskrivningar nu hittat in i normalspråket.

Och där står vi nu då undersökningen fortsätter.

Samarbete med nazister?

Söndagen den 26 juni gjorde Sverigedemokraten och journalisten Ingrid Carlqvist ett spektakulärt uttalande i ett radioprogram. Hon föreslog att partiet skulle samarbeta med de nominella nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Initialt höjdes några enstaka kritiska röster men dagen efter klargjorde hon att syftet med nazistsamarbetet var att ”rädda Sverige,” hon jämförde Sverigedemokraterna med den danska anti-nazistiska, borgerliga motståndsrörelsen Holger Danske som under andra världskriget, samarbetade med den mycket större danska kommunistiska motståndsrörelsen, BOPA  (och med den brittiska organisationen för särskilda operationer SOE, Special Operations Executive) med syftet att befria landet. Efter kriget återgick det danska politiska livet till en demokratisk ordning precis som de båda motståndsrörelserna kommit överens om.

Naturligtvis vet Ingrid Carlqvist inget om historia, liksom vi tidigare sett att Jimmy Åkesson inte gör det. I Danmark var både det militära och det civila motståndet överens om målet: Danmark skulle åter bli en demokrati med plats för mångkultur. Då SS beordrade deportering av Danmarks judar (i oktober 1943) så svarade motståndsrörelsen bland annat med en spektakulär massevakuering av judarna från Köpenhamn till Skåne. Av Danmarks 7 800 judar så lyckades 7 220 (både tysk-judiska flyktingar och judar födda i Danmark), samt 686 icke-judiska makar till dem fly över Öresund (massinvandring? Flyktingvåg?). De danska kommunisterna var aldrig totalitära, lika lite som Holger Danske var det (naturligtvis var båda motståndsrörelsernas militära grupperingar inga demokratier, lika lite som andra militära förband). I det framtida Danmark skulle det finnas plats åt envar som kallade sig danskar. Att ”rädda Danmark” var i sig aldrig något självändamål.

Ingrid Carlqvist ytliga demagogi pekar på en önskedröm, om ytterligare radikalisering av Sverigedemokraterna, och deras förhållande till våld. Som av allt att döma har stort stöd i organisationen.

Frågan om våld

Ibland sägs det är sverigedemokraterna låga våldspotential diskvalificerar dem som fascistiskt parti. Det faktum att partiets folkvalda symboliskt beväpnar sig för gatuslagsmål med järnrör (eller möjligen aluminiumrör, skillnaden är ingen eftersom det i båda fallen rör sig om ledande politiker som beväpnar sig för gatuslagsmål) spelar mindre roll. Att partiet officiellt under den gångna våren uppmanat till mordbränder, att enskilda Sverigedemokratiska politiker utan risk på påföljd uppmanat till misshandel mot flyktingbarn, räknas liksom inte till våldspotential. För att bemöta ett argument där allt mindre än uppsåtligt mord sägs tyda på låg våldspotential så kanske man får söka andra vägar. Här försöker jag komma till rätta med problemet genom jämförelser.

karta över hur mordbränder och SD-väljare samvarierar

Det finns i sammanhanget en del att ta fasta på. För det första antas vänstern till vänster om Vänsterpartiet vara definitionsmässigt våldsamma. Fastän deras företrädare inte demonstrativt jagar åsiktsmotståndare (ståupp-komiker) med järnrör (det har givetvis skett att den autonoma vänstern har jagat meningsmotståndare, men inte att de filmat och offentliggjort tilltaget: därför är ordet demonstrativt kursivt). Fastän vänstern inte anlägger mordbränder mot tredje part (eftersom de flyktingförläggningar som antänds bebos av människor med olika politisk bakgrund: och inte själva nödvändigtvis måste anse sig som SDs politiska motståndare, är de att betrakta som tredje part). Fastän vänstern inte uppmanar till misshandel av tredje part. För att bemöta argumentet så måste man därför bortse från accendentia (faktiskt genomförda politiska handlingar). Och se endast till vänsterns politiska idéer som ibland är abstrakt revolutionära. Ifall man gör det så har den autonoma vänstern onekligen en större våldspotential än Sverigedemokraterna. Däremot kan man inte på något sätt sluta sig till att Sverigedemokraterna helt saknar våldspotential.

Vid sidan av jämförelsen med den autonoma vänstern, jämförs Sd ibland med den utomparlamentariska ultrahögern. Det sägs att Sverigedemokraterna inte är fascister eftersom de har låg våldspotential jämfört med de nominellt nazistiska organisationerna. Argumentet är giltigt ifall man uteslutande ser till demonstrativ våldsanvändning men bortser från den inherenta våldsanvändning som SDs retorik har legitimerat, exempelvis mordbränder och våld mot tiggande romer eller flyktingbarn. 

I fall vi alltså ser till både retorik och accendentia i fråga om våldsamma politiska aktioner, så är följaktligen Sverigedemokraterna ett fascistiskt parti med tillräcklig våldspotenial. I såväl ord som handling riktas de facto-våldet mot de svagaste i samhället. Och med det avsedda resultatet att de svagastes skräck för svenskarnas fascism sprider sig.

Däremot kan det finnas en poäng i distinktionen mellan ren nazism och fascism. Där fascism kan förstås som en ofärdig nazism. Något vi senare återkommer till.

Hur hanterar den fascistiska högern våld?

I SDs fall är den politiska hållningen minst sagt instabil. Sammanfattat är våld bara självklart dåligt ifall det utövas av sådana partiet inte anser svenska. Ifall våld utövas av några partiet anser svenska uppmärksammas det i mycket liten omfattning, eller inte alls.

Det propagandistiska målet är att skissa en bild av Sverige översköljt av våldsamma zombier (som i teveserien The Walking Dead eller filmen World War Z). Typiskt har partiet under det senaste året spelat på sin apokalyptiska lyra (med termer som ”systemkollaps,” syriska flyktingarna beskrivs som en ”våg som sköljer över landet” och väcker bilden av zombierna som klättrar på varandra över murarna i Jerusalem, i World War Z).

Syriska flyktingar på väg till Sverige? (ur World War Z)

Tyvärr har den här miserabla retoriska svadan funnit stöd i såväl pressen som bland icke-fascistiska politiker. Här i Malmö har exempelvis kommunen och polisen gjort gemensam sak med den fascistiska högern då de i höstas vräkte utfattiga romer från en ödetomt, därefter inskränkte de romernas demonstrationsrätt vid stadshuset genom ständiga trakasserier.

På samma vis har staten och kommunen aktivt motarbetat solidariteten med syriska flyktingar, bland annat genom hot om vite mot frivilligorganisationer som stött flyktingarna praktiskt. Genom id-tvång mot folk som reser från flygplatsen Kastrup utanför Köpenhamn till Malmö etc. 

Det ideologiska våld Sverigedemokraterna (och andra högernationalister) själva använt kan således anses lyckat: partiet har fått igenom mängder med frågor genom att majoritetssamhället gett efter för såväl deras problembeskrivning som för deras våldsamma politiska metod, och själva blivit delaktiga i den på köpet.

Fortsättning följer…