Det där med att kalla en spade för en spade, del II – brexit, nu med uppdateringar

Att Brexit vann den engelska folkomröstningen om EU i juni, stämmer till eftertanke. Det finns mycket tveksamt i segern för alla att fundera över.

1. brexit vann
2. Den rasistiska parasiten
3. Det där med att kalla en spade för en spade, igen
4. Mot en ny antifascism

För det första måste EU-förespråkarna fundera en gång till. Unionen ses av många, med all rätt som ett elitprojekt. Då den ekonomiska utvecklingen viker så drabbas vanliga arbetande människor. Dessa människor har nu företrädesvis röstat brexit och därför baktalas de i medierna som mindre vetande. Marknaden väl och ve har felaktigt identifierats som vanliga medborgares problem. Ett falskt påstående. Marknaden är en psykopat och därför bara vän med de som är rikast och som därför kan manipulera den. Marknaden har förövrigt inte alls påverkats särskilt stort. Men framförallt verkar eliten, och tidningarnas tyckarsidor anse att demokrati är skandal. Spegelvänt kan en demokrat anse att brexit-vinsten pekar på att engelsk demokrati fungerar.

För det andra hoppas nu många att brexit är det engelska imperiets svanesång. I Nordirland köar folk för att byta sitt engelska medborgarskap mot ett nytt iriskt EU-medborgarskap. Glatt rapporterar Irish Central att den republikanska idén om ett enat Irland nu fått massivt stöd även i de Sex grevskapen. I Skottland antas ungefär 60 procent vilja ha självständighet, så att de kan ansluta sig till EU. Å då ska vi inte tala om opinionen i kolonin Gibraltar som genom brexit riskerar skäras av från det spanska fastlandet.

Såväl att imperiet nu slutligt verkar implodera, som att den engelska demokratin fungerar är förstås båda goda saker (även om engelska medborgare inte nödvändigtvis ser imperiets svanesång som en god sak). Hade effekterna stannat där skulle även den här essäns författare tagit ett glädjesprång. Men så är det inte.

Den rasistiska parasiten
I och med brexit-sidans seger har olika medborgargrupper höjt varningsflagg för exploderande rasistiskt våld i England (det är ännu för tidigt att säga hur pass stor ökningen är, men det finns ingen anledning att betvivla att den skett). Just nu drabbas folk ur alla samhällsskikt i England av våld på grund av hudfärg. Vänsterdelen av brexit har oförsiktigt nog gjort gemensam sak med högern.

Som en krönika i The Guardian konstaterade inför valet: Det finns tydliga och strategiska skäl för ett vänster-brexit. EU är inte – och kan inte bli – en demokrati. Istället skapar den europeiska unionen gynnsamma förutsättningar i utvecklingsländerna för monopolkapitalism, en skatteflyktig elits ekonomiska paradis och organiserad brottslighet. Den europeiska unionens ledning var så stark att den kunde krossa Greklands vänsterregering; dess lagstiftning är så svag att den inte effektivt kan skapa vare sig verksamma lagar eller kontroll över sin egen civilförvaltning: ett domvärjosystem som i Laval och Viking-domarna, underordnade arbetarnas strejkrätt, arbetsköparnas rätt att fritt göra affärer…

Problemet är bara att brexit-högern, med tory-politikern Boris Johnson i täten, inte alls delar denna vänsterkritik. Istället parasiterar den fascistiska och konservativa högern på vänsterns idéer och på genuint folkligt missnöje med EU. Och brexit har efter valet politiserats av högerextrema politiska element.

Tendenserna var tydliga redan under valkampanjen, exempelvis genom högeraktivisten Thomas Mair terrordåd, mordet på parlamentsledamoten och remain-förespråkaren, Labours Joanne Cox. Våldet som bröt ut efter valresultatet följer förväntningarna attentatet skapade.

Det där med att kalla en spade för en spade, igen

Som i denna essäs första del underlättar det ifall man försöker se fascismen som en nihilism. Det blir väldigt tydligt för den som studerar brexit-generalen den förre tory-politikern Boris Johnson, som tidigare varit Londons borgmästare. Av premiärminister James Cameron har han erbjudits ta över premiärministerposten då England nu går ur EU. Enligt tidningen Daily Telegraph hade Johnson redan blivit utmanövrerad av justitieminister Michael Gove, så då premiärministern frågade Johnson i fall han nu ville överta premiärministerposten så backade den färgstarke ultrakonservativa Johnson, och i hans ställe trädde Michael Gove.

Och det var självklart att Johnson skulle göra det. Han är mot EU, men inte för något annat, bara att öka sin makt i syfte att förstöra allt. En märkbart skakad biträdande premiärminister Michael Heseltine sade till BBC, enligt SvD:

Känslan är djup förfäran och ohöljt förakt. Han har slitit paritet itu. Han har skapat den mest omfattande konstitutionella krisen i modern tid. Han har gröpt ur miljardvärden av medborgarnas besparingar. Han är som en general som leder sin armé ackompanjerad av vapenskrammel, men som vid åsynen av slagfältet flyr. Jag har aldrig varit med om en sådan avskyvärd och ansvarslös situation. Han måste nu leva med skammen efter vad han ställt till med.

Även det Sverigedemokraterna närstående fascistpartiet Ukips partiledare Nigel Farage, intog en Johnson-liknande hållning, då han avgick en vecka efter brexits valvinst. Liksom syskonpartiet i Sverige var inget viktigare för Ukip-ledaren än att rasera de riktiga politiska partiernas legitimitet. Det där med Englands uppenbara problem underordnades patiledarens stund i rampljuset. Till Reuters sade Farange:

Segern för ”leave-sidan” i folkomröstningen betyder att mina politiska ambitioner har uppnåtts.

Liksom alltid i fascistisk ideologi är zombien (se essäns första del) den individ som har den svagaste positionen samhället. I England är zombien den utomeuropeiska invandraren, och människor från kolonierna och ex-kolonierna. I politiskt handling innebär det ett förakt för svaghet: det vill säga att arbetarklassen vänds mot sig själv i följande sekvens: Den rikaste procenten snor pengarna och placerar dem utomlands, medelklassen surar för att överklassen snott pengarna, och därför försämrar de villkoren för arbetarklassen, exempelvis genom att göra dem arbetslösa eller försämra arbetsvillkoren genom att sälja sina tillgångar billigt till riskkapitalister, som placerar vinsten i utomlands för att maximera sin profit. Medelklassen och väletablerade arbetare skyller det ekonomiska underskott som nu uppstått på irländare, afrikaner och andra människor som är förhållandevis maktlösa: Se där ett skolboksexempel på hur ett fascistiskt samhälle växer fram.

Mot en ny antifascism

Som Karl Marx klarsynt konstaterade i Manifestet, så har arbetarna inget fosterland. I fall Nej till EU, och andra EU-skeptiker till sist lyckas få igenom en folkomröstning om Europeiska unionen i våra nordliga länder, så har vi mycket att lära av England, genom att ta marxcitatet i beaktande.
Problemet med EU är inte att det är en internationell organisation. Vi behöver internationella organisationer. Problemet är att EU är för litet, och helt felkonstruerat. Ett internationellt samarbete med fri rörlighet över gränserna, med en global arbetsrätt som lägger tonvikten på att förbättra arbetsvillkoren för alla, är inte fel utan bra. En värld med ännu färre krig, eftersom konflikter hellre avgörs vid förhandlingsborden än genom att en part har häftigare puffror än den andra är också bra. En värld där de hyperrika nationalstaterna i Nord/Väst förhindras från att lägga beslag på fattiga nationalstater i syds tillgångar är även det eftersträvansvärt. Glöm inte att nationalstaternas uppkomst på 1700-talet var en borgerlig idé i syfte att öka kapitalackumulationen.
Om vänstern hellre poängterar sånt här istället för ingå taktiska allianser med fienden så behöver inte rasismen vid ett svenskt EU-utträde öka….
Fortsättning följer